Då har vi pratat. Och det är precis som det brukar. Pratar om allt. Men, vi har bestämt att vi tar en dag i taget. Vi får helt enkelt se vad som händer och vad ödet har bestämt för oss. Ingen av oss vill ge upp, men det är lite svårt med 500 mils avstånd, som han uttrycker det. Så klart det!
Jag blir ju inte direkt klokare på det. Jag åker upp om några veckor, så får vi väl se.
Jag ska försöka att sluta älta, och börja leva.
Tänk att kärlek också kan vara så svårt. Men varför? Är det verkligen så att man ska kämpa så in i vassen med att få det att gå ihop?
Att vi båda har saker att ta tag i här i livet är det som gör det så komplicerat. Fan.
En dag i taget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar