Så har man haft ännu en sömnlös natt. Jag låg och tänkte på hur mycket jag behöver en viss person så att jag kan ligga still. Och vips så kommer ett sms klockan 03.47.
Exakt det jag låg och tänkte på. Att det känns avlägset, och om det fortfarande är någon idé.
Jag tycker det. Jag vill inte ge upp. Jag har fortfarande samma känslor kvar, och aldrig har jag mått så dåligt av en "situation" innan.
Visst är det väl en blandning av alltihop, att jag pressas längre och längre ner i djupet, men jag vet att det är han jag vill vara med.
Alla säger att du måste vara stark, men vad om jag inte orkar vara det längre?
Att jag ena dagen får allt att nystas ihop, och att jag ser ett ljus igen och får hopp om att allt håller på att vända, får mig senare att förstå att så är inte fallet när allt vänder lika snabbt som en femkrona.
Jag blir galen. Jag ska ju åka upp om mindre än tjugo dagar.
Jag vet också att det bästa för mig är nog att stanna här, sluta tänka på vad Umeå kan erbjuda, och komma på fötter här. Landa. ta hand om mig själv och ta reda på vem jag är.
Jag tror inte att jag vet det längre.
Om han vill ha mig, borde han då inte förstå? Om det är vi, borde han då inte vänta?
Nu har jag pratat med min mor, kors i taket, men jag var tvungen. Kanske får jag hjälp med Benito till jag får en lägenhet... Bara kanske, men jag hoppas, hoppas, hoppas!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar