Han i Umeå. Jag i Karlstad.

Att skriva att man saknar någon och att någon är underbar, betyder just det. Och man skriver det, utan att egentligen behöva ett svar.
Det är ju ingenting att svara på.
Jag ville ju bara tala om det. Meddela det, så att han vet.
Men i stället får jag två dagar senare ett sorry att jag inte svarat.
Vad svarar man på det?
Jag skrev: Det är lugnt. Sov gott.

Att jag saknar honom mer än självaste livet är kanske självklart. Eller inte. Vad vet jag.
Jag saknar hans famn, att få lägga mitt huvud i "gropen". Att få vara i hans stora famn, att få känna mig liten. Jag saknar hans leende, hans kommentarer och hans skratt. Jag saknar hans diskussioner och att han alltid ska ha rätt. Jag saknar att handla med honom, jag saknar att promenera med honom och jag saknar att bara vara med honom och att få sova bredvid honom. Jag saknar allt som är han. Och jag saknar Liten.

Att vi skulle få sådana här motgångar efter allt det som vi trodde på känns ungefär lika osannolikt som när jag flyttade dit.
Jag nyper fortfarande mig själv i armen ibland, i hopp om att jag drömmer att den här misären inte existerar på riktigt. Att det bara är Gud's eller andra högre makters eländiga påhitt till dröm, bara för att driva mig till vansinne.

Men jag känner att jag nyper mig, och det är bara att inse att vi är lite mer än 80 mil ifrån varandra. Han kvar i Umeå och jag här nere i Karlstad.

Vi måste ta en dag i taget, se vad som sker, även om vi känner att vi är menade för varandra, menar tydligen inte livet att vi är det just nu. Sen kanske. Om ett tag. När vi är redo.

Bara det inte blir försent.

Jag lyssnar på det här och tänker på Mats!