Promenader, Benito, eventuell resa till Oslo och saknaden av Pappa

Jag har haft en helt otrolig vecka bestående av en jävla massa motion i form av promenader hit och dit. Träningsskorna har blivit skickligt använda, och jag har även varit iväg och spelat badminton!
Helgen som gick kickade igång mina träningsspasmer igen, och jag har gått både till och från stan (ca. 7 km tror jag att det är..), gått en hel drös med promenader med min bästa Goofy, som skadat sig i benet efter olyckan, och det har blivit halvtimmar, timmar och mer än det att vandra!

Snart ska det börjas jogga också, och snart kommer min älskade hund att komma hem till mig för gott, och då ska det gås ännu mer, motioneras, gå på hundkurser och kanske t.o.m. prova på lite agility, och framförallt så vill jag börja träna skydd med honom. Jag glädjer mig!
Tack, min bästaste Stoffe för att du ställer upp. Jag har mått så bra denna vecka, så att det är inte klokt. Att få tak över huvudet tillsammans med min hund är helt fantastiskt. Äntligen. Vad jag har längtat. Tanken på att Benito snart är hos mig, och att han ska få slippa sitta ensam hemma hos Fredrik medan han jobbar är ett huvudbry mindre. Hoppas nu bara på att jag får lägenhet till 1:a maj, annars är det rätt kört igen...

Att spela badminton idag var hur kul som helst, så tack Ben för att du släpade med mig!

Imorgon åker jag eventuellt till Oslo. Det blir att träffa Benito (!!), träffa lilla-syster och fira Pappa som skulle ha fyllt 54 år på lördag, gå ut med Sandra, glida in på Friday's, OCH höra av mig till alla andra som jag så gärna vill hinna med att träffa. Jag har hört att Oslo består av uteserveringar nu, så då kan det fikas och Benito kan vara med. Vi hoppas på sol!!

När jag gick min härliga promenad hem från stan idag, i hårda vindar dock, fast varma, gick jag och satte mig vid Pappas grav. Jag satt där, tänkte funderade, och jag tackade honom för att jag har lyckats att nästan snart nå mitt mål. För det är tack vare han, när han gick bort, som jag bestämde mig för att mitt liv skulle förändras. Det är tack vare honom som jag lyckats gå ner mina fyrtiofem kilo, men ytterligare tio kvarstår, och det ska klaras av fram till sommaren!
Självklart är jag också förbannad på att min Pappa inte längre finns i mitt liv, men hoppas på att han har det bättre där han är nu. Jag saknar honom så fruktansvärt mycket. Det är en saknad som inte går att förklara. Han lämnade mig alldeles för tidigt.
Jag önskar, av hela mitt hjärta att han fanns här nu, och hjälpte mig med min jobbiga situation, för jag vet, att han skulle stötta mig, som ingen annan i min familj någonsin har eller kommer att göra.